Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Resa

Det är en enda lång resa alltihop. Och de senaste veckorna mer än vanliga veckor. Mitt nya jobb är hur krävande som helst just nu i och med alla nya (och okända – eftersom jag inte har någon som kan introducera mig) arbetsuppgifter. Men mest är det kämpigt på det mentala planet. Jag är för sjutton chef nu – inte över så många visserligen men ändå med budget – och personalansvar. Kan känna att jag ber lite om ursäkt för mig själv för det – att jag över huvud taget hade mage att söka jobbet. Som om lilla jag skulle kunna klara det… Och så fick jag det. Och tänker fortfarande att ”som om lilla jag skulle klara det…” Just nu är mitt liv framförallt en resa bort frfrån det. Jag är fast besluten om att tro mer om mig själv och att någon gång faktiskt komma till insikt att jag är bra nog och att jag kan. Vi får väl se när jag når ända dit.

Läs, läs, läs!

Som ett bevis för att jag fortfarande lever trots tystnaden här tänker jag komma med ett lästips. Alla ni som tycker om berättelser om kärlek, övernaturliga fenomen och action – ni måste läsa Charlaine Harris serie om Sookie Stackhouse* (första boken heter Dead until dark – varning dock för den svenska översättningen som också finns av den boken, den är väldigt dålig och irriterande tyvärr). Läs, läs, läs!!! Själv läste jag ut del 9 igår vilket fått till följd att jag drabbats av en mildare form av depression över att nästa del i serien inte kommer förrän nästa vår… Läs, och läs långsamt alltså…

*Det är dessa böcker som ligger till grund för True blood som, förhoppningsvis, kommer i svt till hösten.

Förresten så är det väl tantsnusk och kioskromansvarning på böckerna men det har jag liksom aldrig brytt mig om så bibliotekarie jag är. Man ska läsa det man gillar oavsett om det är Sandemo eller Strindberg.

La vida loca

Nu har det börjat – det galna livet. I måndags blev jag bibliotekarie. Ingen som kan introducera mig, 50 pärmar, tusen papper, budgetansvar och chefstjänst (även om det heter föreståndare för att jag ska få mindre lön). Helt galet! Och jag har varit trött sen dess. Bara sovit och längtat efter sängen. Och promenader. Gud välsigne skogen och elljusspåret.
Idag är jag doktorand – imorgon åter till galenskapen. Allt i mitt liv är rätt sjukt just nu men ändå sjukt på ett bra sätt. Just nu försöker jag bara inbilla mig själv att jag någon gångs ska förstå och veta vad jag gör men när jag väl nått dit kommer det att bli bra. Jag kommer att älska det här jobbet – när jag väl får tid…

Trist rum

Just nu är jag trött. Väldigt, väldigt. Det finns så mycket som jag behöver energin till – att älska mina barn som de förtjänar, att hjälpa dem i deras konflikter och humörsvängningar, att skriva avhandling, att börja nytt jobb, att vara fru, att vara matte, dotter, människa… Och jag har ingen ork. Bara trött. Och mitt rum är rätt opersonligt och trist just nu. Jag hänger här av lite fel anledningar – säger utan att ha något att säga. Det är inget avsked det här, inte ens en paus, mest bara en ursäkt för hur trist det är här just nu. Jag orkar bara inte vara roligare eller djupare eller smartare just nu.

Elakt…

elakt, elakt! Och väldigt roligt (och sant?).

Ensam!

Ikväll blir det till att se melodifestivalen i alla ensamhet. Känns oerhört patetiskt. Melodifestivalen – ensam. Det är nästan så att det inte går. Vem ska jag diskutera och kommentera med? Får försöka väcka missen…

Valfriheten

Jag har ingen aning om vem jag ska rösta på. Jag vet vilka det inte blir men inte mer. Det enda jag vet riktigt säkert är att jag ska.

Såg häromveckan att det finns en facebook-lista för folk som sätter en ära i att inte rösta i valet till Europaparlamentet. Jag har så svårt att förstå sånt. Jag kan inte ens säga att jag tycker att det är ok att vara soffliggare och att sen sätta en ära i det… Det är bara så märkligt. Det är kanske för att jag är historiker eller något. I min värld är alla val viktiga. Livsviktiga. Det är ju då vi får manifestera och faktiskt uppleva vidden av vår demokrati. Det är ingen självklarhet – inte för kvinnor, inte för någon. Vi har inte haft den rätten särskilt länge om man ser det i ett perspektiv. Visst kan man säga mycket nedsättande om politiker och visst kan man vara emot Eu (skulle själv ha röstat nej om jag varit gammal nog att rösta i Eu-valet sen är ju frågan om jag röstat likadant idag…) men det är ju ändå de här spelreglerna vi bestämt med hjälp av demokratin. Det går inte att göra alla problem till samhällets problem och blunda för att det är vi som är samhället.