Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Ljusare dag

Idag går jag med lite rakare rygg. Efter samtal med min chef och många varma och fina ord från en förskola som jag samarbetat med känns det fortfarande trist att bli uppsagd förstås men jag går i alla fall härifrån med vetskapen om att jag betytt något och gjort en viktig skillnad om än för en begränsad tid och för betydligt färre än jag hoppats.

Ruta ett

Jag gör ett, kanske tillfälligt, inhopp här i mitt rum igen. Mest för att världen rämnat och jag behöver någonstans att låsa in mig. Eller låsa upp. Jag vet faktiskt inte.

I fredags, en timme innan jag skulle gå hem för helgen, hade jag möte med min chef som berättade att provanställningen på biblioteket inte kommer att omvandlas till någon fast anställning och att jag alltså är arbetslös om två veckor. Hon avslutade lite känslomässigt med att jag skulle åka hem och krama mina barn och glömma bort jobbet över helgen.  Jo tjenare vilken mysig helg det blev…

Har ältat och ältat och ältat och ältat och bara övermannats av alla tankar och återuppspelade samtal och egentligen oupplevda konspirationsteorier. Jag har väl kommit fram till att jag ändå gjort så gott jag kunnat och att hon faktiskt inte klagat på det jag gjort utan att hon menar att man i en kommun med kass ekonomi behöver någon uberdriftig som kan trolla med knäna och det kan vi ju vara överens om att det inte är jag. Dessutom vill hon spara pengar genom att dela en bibliotekarie med en annan kommun och ytterligare skära i tjänsten. Men det känns ändå chockartat och otroligt trist att tvingas lämna biblioteket, avstänga barnen från deras älskade dagis och hamna i arbetsförmedlingens klor.

Så just nu mår jag inte så bra men börjar ändå se framåt. Känns tungt att behöva vara kvar i två veckor i det som känns som mitt största misslyckande även om jag måste inse att det inte är ett sådant. Dagarna går åt till att sköta de viktigaste arbetsuppgifterna, ta reda på allt om regler för förskola, arbetsförmedling och a-kassa. Dessutom hade jag avhandlingsdeadline i helgen. Jag är lite urlakad nu. Och mest av allt längtar jag efter att en dag när jag inte behöver älta och fundera så otroligt mycket. Min hjärna är lika trött som kroppen.

Följ med!

Det finns en annan blogg nu – utan vardagsbetraktelserna och allt vad det här har varit. Men med allt möjligt som handlar om böcker, filmer och tv-serier (snart i alla fall jag har bara börjat än så länge). Jag säger inte tvärsäkert att jag aldrig mer ska låsa upp dörren till mitt rum igen, kanske en dag känner jag suget igen. Men till dess är ni välkomna in i min nya, lite mer fiktiva, värld på fiktiviteter.se

Till verkligheten

Semestern har varit underbar. Trots det oupphörliga regnandet, alldeles för liten stuga och skrikiga barn har det varit oöverträffat underbart. Jag har slöat, sovit, läst, stirrat, ätit, promenerat, drömt, irrat, planerat och hoppats. Som man ska. Idag är det annat. Idag är det avhandling, läckande rör och allmän framtidsångest. Men det stabiliseras väl på den här sidan också. Till slut.

Kreta?

Längtar bort! Oändligt. Värme – ligga, läsa, sova, njuta, bada, promenera. Frukost på balkongen, melon, restaurang, feta, tzatsiki… Måste ju bli Grekland det. Åker vi imorgon?

Prövningar

Härom veckan mötte jag en kollega på institutionen. Det var rätt mycket galen professor-känsla över honom med håret på ända och ångest i blicken. Vi pratade om att vi båda ska ha manus klara efter sommaren, hur stressade (för att inte säga sinnessjukt ångestfyllda) vi är över det och hur d****a skönt det ska bli när vi blir av med skiten. Jag fattar att ångesten kommer att öka lavinartat den dag manuset lämnar min hand och går till tryck och att jag då måste stå för vad jag skrivit och leva med resultatet. MEN då har jag i alla fall gått i mål, då kan jag i alla fall sätta en punkt och vara ledig när jag är ledig och på riktigt bekämpa den där ständigt gnagande oron ver hur det här ska gå egentligen. Då kan jag äntligen veta att det gick. Att jag överlevde. Att föräldraskap och äktenskap och historikerskap och bibliotekarieskap överlevde. Längtar, längtar, längtar – och skriver mig framåt.

Skickar en tanke till kollegan och hoppas att han också orkar kämpa sig igenom denna den sista prövningarnas sommar…

En fredag

Göteborg. Hotellrum. Ensamhet och tystnad.

Igår lämnade vi barnen hos mina föräldrar och drog till Göteborg jag och M. Jag drog vidare ner i Småland på jobbfest och avnjöt ostron (avnjöt är väl att ta i men jag åt två iaf…), champagne, öl, nubbe, vin, ljuvlig mat, rabarberpaj och rödvinsdjupa samtal. Efter en natts sömn var det tidig avresa mot Göteborg igen och rumskompisens disputation. Lätt bakis och rätt tårögd över stundens allvar och storhet har jag sen mött regnet i Göteborg. Men nu sitter jag på hotellrummet och njuter chips, Spotify (Dirty dancing-soundtracket = hög nostalgifaktor) och en och annan chokladboll. Det kan inte bli så väldigt mycket bättre faktiskt.

Resa

Det är en enda lång resa alltihop. Och de senaste veckorna mer än vanliga veckor. Mitt nya jobb är hur krävande som helst just nu i och med alla nya (och okända – eftersom jag inte har någon som kan introducera mig) arbetsuppgifter. Men mest är det kämpigt på det mentala planet. Jag är för sjutton chef nu – inte över så många visserligen men ändå med budget – och personalansvar. Kan känna att jag ber lite om ursäkt för mig själv för det – att jag över huvud taget hade mage att söka jobbet. Som om lilla jag skulle kunna klara det… Och så fick jag det. Och tänker fortfarande att ”som om lilla jag skulle klara det…” Just nu är mitt liv framförallt en resa bort frfrån det. Jag är fast besluten om att tro mer om mig själv och att någon gång faktiskt komma till insikt att jag är bra nog och att jag kan. Vi får väl se när jag når ända dit.

Läs, läs, läs!

Som ett bevis för att jag fortfarande lever trots tystnaden här tänker jag komma med ett lästips. Alla ni som tycker om berättelser om kärlek, övernaturliga fenomen och action – ni måste läsa Charlaine Harris serie om Sookie Stackhouse* (första boken heter Dead until dark – varning dock för den svenska översättningen som också finns av den boken, den är väldigt dålig och irriterande tyvärr). Läs, läs, läs!!! Själv läste jag ut del 9 igår vilket fått till följd att jag drabbats av en mildare form av depression över att nästa del i serien inte kommer förrän nästa vår… Läs, och läs långsamt alltså…

*Det är dessa böcker som ligger till grund för True blood som, förhoppningsvis, kommer i svt till hösten.

Förresten så är det väl tantsnusk och kioskromansvarning på böckerna men det har jag liksom aldrig brytt mig om så bibliotekarie jag är. Man ska läsa det man gillar oavsett om det är Sandemo eller Strindberg.

La vida loca

Nu har det börjat – det galna livet. I måndags blev jag bibliotekarie. Ingen som kan introducera mig, 50 pärmar, tusen papper, budgetansvar och chefstjänst (även om det heter föreståndare för att jag ska få mindre lön). Helt galet! Och jag har varit trött sen dess. Bara sovit och längtat efter sängen. Och promenader. Gud välsigne skogen och elljusspåret.
Idag är jag doktorand – imorgon åter till galenskapen. Allt i mitt liv är rätt sjukt just nu men ändå sjukt på ett bra sätt. Just nu försöker jag bara inbilla mig själv att jag någon gångs ska förstå och veta vad jag gör men när jag väl nått dit kommer det att bli bra. Jag kommer att älska det här jobbet – när jag väl får tid…