Betydelsen av ett namn

Stid Hadenius skriver i Dn idag om publicering av namn på misstänkta brottslingar. Efter Engla. Han menar att de publicistiska reglerna nog borde omformuleras för att möjliggöra en utökning av namnpublicering. För att förhindra brott. Huvudexemplet är förstås den nu riksbekante “42-åringen”. Hadenius menar att publicering av hans namn redan i samband med “Pernilla-fallet” borde ha möjliggjorts på grund av hans tidigare brottslighet och domar. Detta skulle ha kunnat förhindra mordet på Engla, kanske för att hennes mamma inte låtit henne cykla själv om hon bara vetat att det fanns en farlig man att vara rädd för. Men hallå Stig Hadenius: ska namnet på alla som förekommit i “Pernillautredningen” publiceras? Alla med brottslig bakgrund (vilket borde vara rätt många då sådana personer väl ofta misstänks)? Bara “42-åringens”? Hur ska man i förväg kunna veta att han snart ska döda en liten flicka? Ska alla som begått brott få sina namn och sin bild publicerad? Var? Bara sexbrottslingar? Våldsbrottslingar? Med alla dessa publiceringar - vem ska orka hålla reda på alla farliga ansikten? Drunknar man inte bara då?

Det är klart att alla önskar av hela sitt hjärta att Engla inte cyklat på den där vägen den där eftermiddagen men en publicering av “42-åringens” namn skulle knappast ha förhindrat det. Man kan inte veta vad som ska hända innan det händer. Det är en vidrig tanke att tänka men på något sätt kanske också tröstande. Det får naturligtvis inte bli en tanke som förhindrar att man försöker ändra på världen och försöker förhindra onda saker. Men det måste finnas annat - något som inte kräver kristallkula eller publicering av hundratals namn som bara skulle förblinda.

Och en annan sak - vi vet redan att det finns onda handlingar och brott, att det finns sjuka och förvirrade människor, att faran kan lura bakom hörnet, att döden existerar bredvid det mest levande liv. Men man kan inte leva inuti den vetskapen hela tiden. Trots att man ser bild efter bild, namn efter namn och beskrivning efter beskrivning kan man inte låsa sig själv inne och hindra sina barn från att leva. Vi måste leva (verkligen leva!) istället för att skydda oss från döden hela tiden. Annars går vi under och hur mycket är det värt då - livet?

Punkt slut

Och så visar det sig att det inte var som det brukar, som man trodde, som skrevs. Han har inte dödat sina barn. Det är bara obegripligt att tänka sig att få veta att ens barn dött på det mest fasansfulla sätt och samtidigt bli anhållen som misstänkt men polisen måste ju få göra sitt jobb. Det måste få vara ok. Det som inte är ok är hur kvällstidningarna funkar. Jag är av olika anledningar (mitt forskningsämne som doktorand & vissa händelser i min familjs historia) intresserad av hur vidrigheter som denna rapporteras i media och den här gången är som alla andra. Jag kan dock inte låta bli att undra hur man lever med det, att tvingas ha den attityden för att utföra sitt jobb. Hur mår man när man kommer hem om kvällen efter att stenhårt ha utpekat, hängt ut och offentliggjort en oskyldig som dessutom är en sörjande. Det måste kännas. Jag vill tro att det måste det. Jag har ingen aning om vilka reportrar som skrivet om denna händelse, jag läser aldrig namnen. Det är inte de personligen som är problemet – det är strukturen, tidningen, medieklimatet, kallad det vad man vill. Det pekar på det sorgliga med mänskligheten att kvällspressen skriver som de gör och att vi läser det. Min åtgärd: sluta läsa skiten! Spelar väl ingen roll i det stora hela men troligtvis mår jag bättre av det själv i alla fall och mina pengar hjälper inte till att finansiera eländet. Punkt.

“Jag klär min son i ROSA!!!”

Läste just en artikel om “färgöverskridande” föräldraskap. Artikelrubrik: Jag klär min son i rosa. Själva artikeln är väl på flera sätt upplyftande med föräldrar som berättar om sina erfarenheter och som tar avstånd från gränsritande mellan pojkar och flickor. Men ett litet sting i hjärtat känner jag över att det måste skrivas med tjocka bokstäver. Som om det vore konstigt. Som om det vore lite fel. Det är inte alltid så himla lätt det här med kön och skillnad och jämställdhet och jämlikhet och allt vad det är. Men jag önskar ändå att det inte vore så himla stor grej att någon klär sin son i rosa. Så infinner sig nästa fråga: är det en stor grej? Är det en stor grej bara i kvällstidningar? Jag hoppas det.

Förtydligande: …och vi har verkligen klätt vår son i rosa idag…

Biologiskt betingad dumhet?

Å vad jag önskar att jag hade fått se det här! Heja Claes!!!

Jag orkar inte ägna mina sista skälvande minutrar vid datorn till att gå i polemik med Annica Dahlström men jag kan ju kort bara säga att hon, i min värld, är en rätt surrealistisk figur men att det som skrämmer mig inte främst är de idéer hon för fram eller ens att hon får föra fram dem (vi lever ju ändå tack och lov i en demokrati) utan att det faktiskt finns människor som håller med om galenskapen. Jag är mållös - i alla fall för tillfället.

Nu ska jag sätta mig och läsa innan mysig middag med familjen väntar. Min man ska laga kyckling är det tänkt… Borde jag akta mig? Hans hjärna kanske inte är lämpad till att laga mat

Rosa eller blått

Jag läste på någon av de där bloggarna jag tittar på för att slippa jobba ett intressant inlägg om att “problemet” med könsroller och barn inte ligger i om det finns olika avdelningar för flick- och pojkkläder utan i hur vi beter oss eftersom vi som föräldrar är barnens förebilder. Jag håller med i resonemanget om förebilder och jag tror att det är jätteviktigt att tänka på kanske inte främst hur man är som kvinna eller man utan hur man agerar mot varandra och hur man fördelar saker och jobbar tillsammans. Men åter till det där med kläderna. Varför är det så? Varför måste man gå åt ett håll om man har en tjej och ett annat om man har en kille. Nu måste man ju inte det, själv brukar jag dammsuga båda avdelningarna förstås men hur mycket enklare vore det inte om alla kläder i storlek 80 hängde tillsammans istället för hundra meter åtskilda? Ett förvisso extremt ytligt inlägg som inte har något med jämställdhet att göra egentligen men ändå… Har själv lekt med tanken på att bojkotta affärer med denna uppdelning eftersom det är så himla opraktiskt och eftersom jag inte förstår grejen för fem öre men har fått skrota den idéen eftersom även T behöver kläder och det är rätt omöjligt att hitta icke-uppdelade barnklädesaffärer i alla fall i den här stan… Revolutionen får anstå.

Solidaritet

Ett litet tips till alla oss som kanske gav till nyårslöfte att göra världen lite bättre - eller i alla fall tänkte tanken en sekund. Besök Solidaritetsbloggen och inspireras!

En röd dag

Det finns många dagar… Det är kanelbullens dag och internationella toalettdagen och allt vad det nu är. Men idag är det en riktigt viktig dag! Så jag passar på att påminna om världsaidsdagen en gråtrist decemberförmiddag som denna. Klicka på bandet för mer info om dagen och sjukdomen. Själv vet jag inte riktigt vad som borde sägas förutom en påminnelse om att något fasansfullt händer i världen just nu, imorgon, på julafton -alltid och det är en stor skam att detta inte tas på allvarligaste allvar. Jag minns hur min sorg och ilska väcktes i och med att jag läste en bok i mina tidigaste tonår. Det var När bara hoppet finns kvar av Elisabeth Glaser där hon beskriver sin kamp mot sin och sina barns HIV-smitta. Boken behandlar framförallt hennes kamp för att hon och barnen skulle accepteras och inkluderas i samhället (läs USA i början av 80-talet…). Det är en otroligt stark läsning om hennes kamp för barnen och för att skapa en större medvetenhet om AIDS i ett samhälle som fortfarande såg sjukdomen som något skamligt (är det annorlunda idag?). En annan otroligt stark upplevelse var filmen And the band played on som fick mig att gråta i timmar. Se den om du missat! En annan film som behandlar ämnet är lysande men djupt deprimerande Constant gardener. Se & läs deprimenrande filmer och böcker men glöm för guds skull inte att bli arg också! Reagera, agera, donera pengar som ligger och skräpar (…) Man kan inte förändra världen på egen hand men ett litet steg är bättre än inget alls.

[Andra bloggar om: AIDS, Världsaidsdagen]

Kärlek och kaos

I helgen har jag sett två finfina filmer. Fredagen avslutades med den fantastiskt mysiga Love Actually – kanske min favorit inom romantisk komedi-genren. Den har liksom allt; kärlek, mys, förvecklingar, söta barn, engagerande karaktärer och Alan Rickman. Då är man home safe från början i min filmvärld.

Igår hade jag dock en filmupplevelse som var långt ifrån mysig men fantastisk. Man ska ju inte ta till överord men United 93 var verkligen otroligt bra. Den inte bara förmänskligar och komplicerar flygplanskaparna utan lyckas också med något så unikt som att få mig som tittare att chockad uppleva 11:e septemberplanen flyga in i tornen för allra första gången – igen – trots att jag suttit och väntat det sen filmen började.

Filmen ger en bild av det kaos som rådde på planet och planen, hos flygledare, militär och USAs högsta ledning. Och det var samma kaos som rådde i mig och alla andra och det var den kaos som vann och gjorde världen till en så obegripligt mycket sämre plats. Självklart önskar jag att det aldrig hänt men en mer rimlig önskan är väl i alla fall att vissa styrande personer och organisationer skulle ha dragit efter andan och rensat huvudet från skräck och kaos i alla fall minuten innan de klev in i strålkastaren och satte bollen i rullning mot det ultimata kaos av hat och rädsla som nu är världen. Det är faschinerande att så korta sekunder kan bli en livstid. Och det är så sorgligt att de som ”vann” ”vann” utan att alla vi som förlorade förstår att det blev så… Filmens mest gripande och avslöjande scen är när alla på planet förstått att de kommer att dö och vi får höra och se dem alla be, på olika språk, samma bön, till samma gud. I den stunden inser man obönhörligen att ingen faktiskt vann och att ingen kan vinna.

[Andra bloggar om United 93. Bilderna är hämtade från Google]

Manifest

Det pågår en diskussion om kultur just nu. Det pratas om kultur - för vem, hur och varför? Dn skriver si, Linda Skugge skriver så och massor av bloggar skriver alltmöjligt (En intressant diskussion förs exempelvis här). Det trista i hela alltet är att mycket av diskussionen på många ställen kommit att handla om Linda Skugge och hennes person. Det inte så trista är att det finns en diskussion över huvudtaget. Jag fastnar särskilt för vad Marcus Birro skapat av diskussionen i manifestet. Det jag framförallt vill lyfta fram och skriva under på där är andemeningen att det behövs olika sorters kultur för oss alla. Vi behöver inte bara kultur för alla människor utan också kultur för alla humör, familjesituationer, plånböcker, tidsramar och årstider.

Att prioritera

Vad säger kvällstidningarnas nyhetsbedömning om de liv vi väljer att leva? Högst upp bland rubrikerna på Expressen idag hittar vi detta (vilket alldeles säkert är viktigt och hemskt för familj och anhöriga men för oss?) och längst ner på sidan återfinns det här - jag vet inte vad det betyder.