En kärleksberättelse

Jag har aldrig varit någon sån där fanatisk fan av Lars Winnerbäck men skivan Vatten under broarna går varm här i perioder.

Jag har ju tidigare berättat här om ett missfall som drabbade oss för en ganska lång tid sen. Det finns en sång på den skivan som för mig så otroligt starkt handlar om den upplevelsen och tiden. Inte för att orden stämmer in utan för att känslan är fångad, präntad och sjungen. Jag gråter varje gång jag hör den – öppet eller inuti. Om ni inte kan lyssna på den ögonblickligen för att förstå vad jag menar så kommer en bit av texten här:

En elegi för alla sorger den där hösten handla om
För en mor som sjukna in, för ett barn som aldrig kom
För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in
För en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din

För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement
Två ögonpar i tomhet från september till advent
För en man som gick till jobbet som om inget hade hänt
För en kvinna som sa allting är förstört, allt är brännt

En elegi för alla vägar som vi inte vandrat än
för en tid som bara går och aldrig kommer igen

[Sången heter Elegi. Text (och musik) av Lars Winnerbäck)

Att tvingas vidare

Igår skrev jag här i mitt rum om vårt missfall för två och ett halvt år sedan (se inlägget ”förlorat”). Vi pratade mycket när det hände om hur tyst det var kring förluster i allmänhet och missfall i synnerhet. Det känns bra att kunna använda bloggen till att dela tankar om sådant - att överrösta tystnaden lite.

Att förlora ett väntat och längtat barn är fasansfullt även om man befinner sig ganska tidigt i graviditeten. Vi hade inte försökt få barn särskilt länge och vi hade inte vågat planera så mycket kring det väntade. Men ändå. Det var mörkret som sänkte sig och som jag nog trodde skulle bli kvar alltid där ett tag. Men vi fortsatte att försöka. Några månader efter missfallet är jag säker att vi var gravida igen även om jag inte hann testa – det blev en blödning och skärande smärtor i magen istället för barn den gången också. Sen försökte vi och hoppades, längtade och drömde i lite mer än ett halvår till innan vi äntligen fick + på en sticka igen. Äntligen väntade vi vår T och äntligen kom hon. Någonstans känns det som att barnet som inte fick finnas och vår upplevelse av det har spätt på vår oändliga kärlek till henne. Jag vill gärna tänka det.

Förlorat

 

Idag hamnade jag på Marcus Birros blogg av en slump. Där skriver han bland annat om sorgen att förlora barn vilket väcker minnen och känslor som stoppats undan för vad som känns som evigheter sen. Det finns så mycket man vill glömma och inte. Vi har T nu vilket jagar undan de flesta tankarna men det suddar inte ut att det finns ett barn (två egentligen men det sista hann vi knappt veta att det fanns) som vi aldrig fick hålla, krama, sjunga för och lära känna. Det gör ont ännu när det tränger sig på – när jag läser om andras sorg och blir så arg över att det talas så lite.

 

Jag grävde fram min dagbok och såhär skrev jag de där dagarna för två och ett halvt år sedan:

25/4 Tröttheten och hungern är det enda just nu som påminner om livet inuti. Ibland är jag nästan rädd att hon har gått sin väg. Jag skriver “hon” för just nu tror jag att “skorpan” är en hon. En liten Alva eller Maja eller vad som helst. En liten underbar person som ska lära mig vad kärlek är fast jag tror att jag redan vet det. Jag hoppas att hon inte har tröttnat och gått sin väg.

28/4 Jag blöder! Ingenstans att ringa före klockan 8 imorgon. Jag är så rädd!

30/4 Fortfarande små blödningar. Barnmorskan sa att man inte gör något – bara vilar. Jag läser och gråter – jag tror att jag måste få göra det nu i all denna kaos och oro. Jag måste vara så lugn och trygg men orkar inte riktigt.

1/5 Nu har det hänt, vi förlorade vår “skorpa” idag. Det gjorde fasansfullt ont på alla sätt. Nu mest i hjärtat. Vårt lilla barn dog och vi fick aldrig känna det. Jag vet ingenting annat just nu.

2/5 Det gör väldigt, väldigt ont och det är väldigt, väldigt jobbigt att låtsas som ingenting utåt. Jag vet inte riktigt vad man gör av sorgen efter ett barn som ingen fått känna och vi inte fått hålla och sjunga för.

5/5 Mer ledsen idag, har varit så upptagen av att ha ont och idag är jag tillbaka i det normala – men utan min ”skorpa”, utan min lilla bäbis. Det finns ingen liten hemlighet mer att le åt. Ingen liten okänd men efterlängtad varelse som jag kan tala tyst med och visa världen för. Allt känns tomt.

 

[Pingat på Intressant.se. Vill du läsa mer så finns där andra bloggar som skriver om missfall, sorg och att förlora barn]