Olle och jag

Jag söker känslorna. Inte medvetet men jag har förstått att det är det jag gör nu. Mycket handlar om förra hösten när allt hände i raketfart och känslorna kastade mig fram och tillbaka tills jag inte orkade utan stängde av. Men det handlar om de senaste årens jobbstress, flyttstress och omställningen i att få barn också. Jag har inte hunnit med att få med mig själv i alla flyttar och förändringar.

Ett sätt att nå in är att söka sig bakåt. Mycket hittar jag i musiken. Länge har det varit Queen. Med Queen tillbaka till 1992 igen, 15 år – sjukt deprimerad men levande. Och som jag älskade Freddie Mercury! Och som jag älskar den fortfarande. Det är väl inte de djupaste texterna men någonstans i det bombastiska möter jag ändå mig själv.

Men det är inte bara i återgången som svaret finns. Man kan hitta sina gamla vänner för första gången också. Äntligen har skivsamlingen välsignats med Olle Ljungström. Jag har aldrig begripit honom förut. Men nu har han blivit någon sorts besläktad själ. Det finns en smärta och en närhet hos honom som talar rakt in i mig, in i gamla sår och det gamla jaget som jag litegrann har tappat. Att höra hans röst blir som att återupptäcka och åter lära känna någon som man tappat och inte förstått hur mycket man sörjer. Det låter säkert såväl obegripligt som pretentiöst och rätt tragiskt men Olle är en vacker del av mitt liv och mitt omhändertagande av mig själv just nu. Vi har ”something going on” Olle och jag…

Så jag skriver, lyssnar på ny musik, skriver och skriver mer. Så kommer Olle Ljungströms röst och så kommer Jag och min far. Och så kommer tårarna. En association till Mig äger ingen av Åsa Linderborg blixtrar förbi. Det är innerligheten, kärleken, sorgen och känslan som kopplar ihop dem. De betyder någonting. Minns hur boken också lockade till tårar – på Göteborgståget. Jag fylls av en överväldigande tacksamhet över att få känna. Allt som talar till den inre jag och som jag inte kan försvara mig mot är livet. Allt som tvingar mig att möta mig själv.