Efter Bitterfittan

Jag är “skyldig” er, kära bloggläsare, ett litet tyckande om den nyutlästa Bitterfittan av Maria Sveland. Kort och gott: boken är lysande – och högst irriterande! Till att börja med så köper jag inte riktigt bokens feministiska teoretiserande om kvinnor som si och män som så. Och jag köper definitivt inte diskussionen om att fula kvinnor har det lättare än vackra kvinnor (ur könsmaktsperspektiv). Där sparkar jag bakut big time och mumlar surt något om antifeminism och i alla fall antiproduktivitet. Jag tycker att hela “vi” och “dem”- debatten är trist, förenklad och förenklande samtidigt som den är omöjlig att avfärda helt. Men trots all denna irritation (:)) så finns där också det fantastiska. Det är i skildringen och analysen av moderskapet som jag hittar hem. Där finner jag igenkänning och styrka. Komikern Magnus Betnér höll för ett tag sen en monolog i ett eller annat humorprogram där han (i en bisats förvisso men) kategoriserade en “dålig” pappa som en som slår sitt barn medan en mamma är “dålig” om hon glömt att packa ombyte till dagis – typ. Och jag blir så arg över att jag faktiskt kan relatera till det, att det är en norm som är så stark att den sitter också i mitt huvud. Jag vill inte vara mamma med all den skam och skuld som följer. Jag vill vara förälder på lika villkor. Så nu har jag bestämt mig för det. Jag får fortsätta kämpa med det dåliga föräldrasamvetet men i alla fall försöka släppa det normbundna samvetet kring vad en mamma måste vara. Så kort och gott är Bitterfittan en fantastisk pamflett som kan tända bränder både här och där – man irriteras, blir skitförbannad, hummar igenkännande och hittar till slut kraft att bekämpa det som gör en riktigt, riktigt förbannad. Tack för det Bitterfittan!