Den funkar inte den där strutstekniken jag försöker mig på här under. Hon springer omkring med sitt änglalockiga hår min lilla flicka och han försöker och försöker lära sig krypa min lille son. Det har Engla också gjort. Och hon har också skrattat mot sin mamma som älskat henne högre än till himlen i just det och alla andra ögonblick. Det går inte att släppa. Allt känns så fruktansvärt futtigt. Vad är en vaknatt eller två eller tre – jag får ju i alla fall hålla dem i min famn och känna andedräkten mot min kind. Vad är allt bus i hela världen mot att inte någonsin mer komma hem. Men man kan inte tänka så. Man kan inte fungera som människa så – att ständigt gå omkring och svälja den vidriga rädslan.
Läste att någon skrev att vissheten kan vara lika vedervärdig som ovissheten. Och så är det nog. I ett sånt här fall är allt så vedervärdigt att det som pågår just i stunden alltid är värst. Ska försöka stoppa tillbaka huvudet i sandhålet nu.
