Påmind

Jag får ont i hela kroppen och djupt in i själen när jag läser det här. Borde ju inte läsa om det förstås eftersom jag vet att jag bryter ihop av det. Men det skulle ju inte göra det ogjort eller att det aldrig har hänt. Det skulle inte göra att de kvarlämnade leksakerna i trädgården blev lekta med igen eller att en mamma som aldrig mer får krama sina barn helt plötsligt får dem tillbaka. Det skulle inte betyda att någon som förstört sitt liv på det vidrigaste och sorgligaste sätt skulle kunna göra allt ogjort och få det tillbaka igen. Det känns som att det ibland är bra att läsa och påminna sig om att krama lite extra och vara tacksam att man faktiskt har små underbara barn som kan kräka ner lakan och sitta i katträd och stå för nära tvn. Det är inte alla som har den lyckan.