Mår fortfarande alldeles ulligt, varmt, rött och lite kaotiskt inombords efter gårdagens turbulens. Vi ska bo i ett hus (om gud och besiktningsmannen vill); med katt och barn och diskmaskin och hela rubbet. Ganska vuxet. Förvånande vuxet men helt fantastiskt rätt är vad det känns. Det går liksom inte att sluta titta på bilderna och tänka att det där köket – där ska vi steka pannkakor i höst. Och oj vilka goda pannkakor det kommer att bli, mycket bättre än i den här sunklägenheten där hyresvärden inte rustat sen typ 1975. Så fattar jag ju att det inte kommer att bli godare pannkakor där och diskmaskinen kommer att krångla ibland och katten drullar ner för trappen men det blir ändå lite varmare, mjukare och ulligare där i vårt alldeles egna krypin. På något sätt.
